Får man bli kär i en förälder?

En förälskelse mellan lärare och förälder sätter alltid yrkesrollen på prov, även när känslorna inte är besvarade. Här berättar tre lärare.

Roger förstod på avslutningen att en mamma var intresserad

Roger är förskollärare och arbetar i förskoleklass och på fritids. För några år sedan inledde han ett förhållande med en mamma till en av flickorna på skolan. Så här berättar han:
  »Flickan började hos oss på höstterminen och i början tänkte jag inte så mycket på hennes mamma. Jag reflekterade bara över att det var en trevlig person. Jag hade heller ingen uppfattning om att hon var singel. Som jag minns det brukade föräldrarna hämta och lämna på fritids tillsammans.
  När vi hade julavslutning fick vi lite mer kontakt och då förstod jag att hon var intresserad av mig. Efter några veckor bjöd hon ut mig och ganska snart blev vi tillsammans. Hennes dotter gick inte i min klass då men jag hade henne på fritids.
  I början tyckte jag inte att några andra behövde veta om vår relation. Jag tyckte också att det var lite knepigt att sova över hemma hos henne, ifall någon skulle se att jag kom därifrån på morgonen. Någon gång hände det att en kollega undrade, men det blev aldrig någon stor sak.
  Sedan, när det blev känt att vi var ett par, fick vi bara positiva reaktioner. Folk var glada och tyckte att vi passade bra ihop. När vi ­varit tillsammans ett tag tog vi steget och gifte oss. Sedan dess har vi fått två barn.
  Eftersom min fru hade delad vårdnad om sin dotter innebar det att jag också bodde med henne varannan vecka. ­Ibland frågade min fru hur det gick för hennes dotter och vid något tillfälle frågade dottern om jag tyckte mer om henne än de andra barnen. Jag tänkte en del på det där men försökte att inte dramatisera det. Jag tror att jag lyckades hantera det professionellt och förhålla mig neutral.

Det är klart att det hände att jag tyckte att min fru ibland reagerade på saker som hänt i skolan på ett sätt som jag inte skulle ha gjort, kanske för att jag hade en annan bild av vad som hänt. Men hur mycket ska man lägga sig i uppfostran av den andres barn? Den frågan är ju generell för alla som lever i relationer där den andre har barn sedan tidigare.
  Så småningom gick det också upp för flickans kompisar att jag hade ett förhållande med hennes mamma. De frågade och jag svarade. Mer var det inte. Tack vare vår relation lärde jag känna flickans kompisar väldigt bra och det upplever jag som något positivt.

Jag har aldrig känt att vårt förhållande har ställt mig inför ett dilemma. Varken andra föräldrar, mina kolleger eller chefer har heller kommenterat att det skulle finnas något problem.
   Jag tror att det är ganska vanligt att man hittar varandra som vi gjorde. Relationer mellan kolleger känner jag till ­flera stycken men jag har även hört andra lärare som blivit tillsammans med en förälder.
   När du träffar den rätta så spelar det ingen roll vem det är.«

Ulrika Sundström

Peter fick ett kärleksbrev från en mamma till en pojke i klassen

»På den tiden jag jobbade som mellanstadielärare fick jag ett kärleks­brev av en mamma.
  Vi hade haft en del samröre och suttit på kvartssamtal tillsammans med hennes son. Jag var engagerad i pojken och hade bland annat hjälpt till med att lösa ett problem som han hade. Det gällde en annan lärare som han inte gick ihop med och jag ställde mig på pojkens sida.
  Jag kände sympati för killen och på något sätt blev vi lite förtrogna med varandra, mamman och jag. Det var ingen medveten flirt, men det kanske kunde tolkas så. En dag lämnade hon över ett kärleksbrev till mig. Det var handskrivet, inte så långt, men väldigt fint formulerat som jag minns det. Brevet gick ut på att hon ville att vi skulle träffas. Jag svarade att hon var en modig människa som skrivit till mig, men att känslorna inte var ömsesidiga.
  Efteråt var det ganska spänt mellan oss, framför allt från hennes sida.

Efter någon ­termin började pojken i högstadiet och då träffades vi inte mer. Hon hade väl tolkat signaler från mig och trodde att det skulle kunna bli något. Hon var ensamstående och det är möjligt att hon tänkte att vi kunde bli en familj, vi tre. Själv var jag småbarnspappa och gift.   
  Jag blev väldigt påverkad av den där ­händelsen. Jag hade visat engagemang och på så vis också öppnat mig för henne. Det kändes som hon tog ett steg för långt med det där brevet. Som att hon hade miss­brukat mitt engagemang och min öppen­het.
  Jag berättade om det för min fru, men jag minns inte om hon fick läsa brevet — jag tror inte det.
  Hon blev nog lite bestört, men eftersom hon själv arbetade som fritids­pedagog hade hon förståelse för att sådant kunde hända. Det är ju så när man jobbar med männi­skor.

Ulrika Vallgårda

Sture blev plastpappa åt en av eleverna i klassen

»Jag blev uppringd av en mamma strax före sommarlovet. Hon ville träffa mig och jag trodde att det handlade om ett elevärende.
  Men när hon kom hem till mig hade hon med sig ytterligare en mamma och en stor sallad som de bjöd på. Plötsligt ringde det i mobilen och den mamman som ursprung­ligen hade bett att få träffa mig var tvungen att avvika. Kvar blev den andra mamman och jag.
  Efteråt förstod jag att allt var uppgjort men det gjorde jag inte då. Vi satt och prata­de och jag var väldigt reserverad, minns jag. Kutymen på den tiden var ju att man skulle hålla distans till föräldrarna och jag blev väldigt förvånad när jag förstod att hon var intresserad av mig. Men jag var singel och det var hon också.
  Jag vet egentligen inte varför hon blev förälskad i mig. Vi hade inte haft så mycket att göra med varandra, men jag är förstås en öppenhjärtig person och gillar att prata med människor.

Vi fortsatte att träffas och på sommaren åkte vi på semester tillsammans. Den första tiden var det mycket hysch-hysch för vi bodde i en liten by där alla kände alla. ­Hennes son som gick i trean tyckte att det var väldigt spännande. Men efter några månader flyttade vi ihop och då var det förstås inte hemligt längre.
  Jag hade hennes son i skolan i tre år, men det var ingen betygsättning och inga om­dömen som skulle delas ut på den tiden, så det var ju ingen jävsituation.
  Det var lite speciellt att ha honom i skolan, men på ett positivt sätt. Jag fick ingen kritik vare sig från min chef eller från den övriga omgivningen. Jag tror bara att de tyckte det var en lite söt historia.
  Hemma gick det också bra. Han brukade vända sig till mig för att få hjälp med läxorna och jag hjälpte honom gärna med dem. Det gällde bara att skilja på rollerna, men jag tycker inte att det var några problem.
  Mamman och jag gifte oss, levde ihop flera år och fick en son tillsammans. I dag är vi inte tillsammans längre, men jag har bra kontakt med min styvson som nu har hunnit bli ­vuxen. Vi träffas ofta och han ser mig fortfarande som sin pappa.
 
Ulrika Vallgårda