Individuella utvecklingsplaner är illa sedda på toppstyrda skolor — men gillas där lärarna själva får utforma dem.
Men det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet, tycker Åsa Hirsh som doktorerat i frågan.
– Det kan bli så att man drar en lättnadens suck på högstadiet. Men lärarna ska även i fortsättningen hålla utvecklingssamtal.
– Där representerar de kanske 14 andra lärare och förväntas berätta hur det går i alla ämnen. Då krävs skriftlig dokumentation.
Åsa Hirsh har i sin forskning läst 379 utvecklingsplaner och intervjuat 15 lärare. Hon ser både för- och nackdelar med planerna. För många lärare har de inneburit en orimlig arbetsbörda, där skrivandet enligt fastlagda mallar tagit tid från undervisningen.
För andra har de blivit ett användbart pedagogiskt verktyg för att kontinuerligt och tillsammans med eleverna sätta och pricka av mål i undervisningen.
De lärare som fastnat i arbetet med planerna har förutom tiden framhållit två problem.
För det första tycker de att det är svårt att hitta ett språk som följer överordnades direktiv om att det ska vara »professionellt« och samtidigt förstås av både elever och föräldrar.
För det andra är det ett bekymmer att IUP har dubbla syften: att stämma av hur långt eleven kommit och bestämma hur vägen framåt ska se ut.
– Lärare som ålagts att använda betygsliknande symboler tycker ofta att barnen och föräldrarna bara ser dem och missar det framåtblickande.
Där de individuella utvecklingsplanerna inte fungerat är förklaringen enligt Åsa Hirsh just den hårda styrningen, från nationell nivå via huvudmän som köper in färdiga datorprogram för planerna till lärarna, som känner sig maktlösa och utarbetade.
– Det handlar om lärarnas autonomi. Där de själva fått bestämma hur de ska arbeta har planerna ofta fungerat bra.