Flickor känner sig mer pressade i skolan än pojkar. I Adolf Fredriks musikklasser får flickorna lära sig Disa-metoden för att förebygga stress och negativa tankar.
»Jag klarar inte något.«
»Jag är värdelös.«
Så kan de negativa tankarna snurra på. De börjar med vardaglig oro och slutar i en upplevd katastrof. Om några minuter ska flickgruppen från åttan i Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm samlas och prata om hur de ska få stopp på tankarna, stressen och oron. Och hur de kan använda metoder för att må bättre i framtiden.
Utanför skiner majsolen skarpt på den asfalterade skolgården som ligger nästan helt innesluten av skolans höga väggar. Elever skyndar över gården. Skolklockan på väggen tickar. Snart är terminen slut och läsårets prestationer ska krympas ihop till en betygsbokstav.
Anna Engblom, skolsköterska och samtalsledare för gruppen, kommer gående i den långa korridoren på väg till grupprummet. Hon har med sig Disa-metodens pärmar och en påse med kakor, båda lika viktiga för att samtalsträffen ska fungera.
— Det handlar om att ge flickorna redskap så att de kan stoppa sina negativa tankar, hantera stressiga händelser och bli bättre på att kommunicera, berättar hon medan hon trycker upp dörren med ryggen.
Därinne sitter redan de tio flickorna och väntar. Det är deras sista samtalsträff i en serie på tio inom ramen för Disa-metoden, som bygger på idéer hämtade från den kognitiva beteendeterapin. Därinne finns också Lotta Fries, studie- och yrkesvägledare och Anna Engbloms samarbetspartner som samtalsledare.
— Det är bra att vara två och det finns fördelar för eleverna att vi inte håller på med bedömning av dem till vardags, säger Lotta Fries.
Att flickor på högstadiet känner sig mer stressade och mer deppiga än pojkar i samma ålder är väl känt.
Mer än varannan 15-årig flicka känner sig ganska mycket eller mycket stressad av sitt skolarbete, visar WHO-rapporten »Svenska skolbarns hälsovanor 2009/10«. Bara knappt 30 procent av de 15-åriga pojkarna upplevde stress på detta sätt.
Rapporten visar också att nästan en tredjedel av de 15-åriga flickorna hade känt sig nere mer än en gång i veckan de senaste sex månaderna, medan bara var tionde pojke känt så.
Jämför man med hur det såg ut för 25 år sedan så har andelen nedstämda 15-åriga flickor ökat väldigt mycket. 1985/86 låg andelen på 15 procent, 20 år senare hade den stigit till drygt 35 procent för att minska till knappt 30 procent 2009/10.
— Kraven på att vara duktig, smal, vacker och populär blir övermäktiga för många flickor, säger Anna Engblom.
Disa-metoden går ut på att under tio gruppträffar lära flickorna känna igen vad som utlöser stress och negativa tankar, lära sig metoder för att sätta stopp för dem och träna på att bli bättre på att kommunicera både med varandra och med lärarna.
Forskning visar att alltför pessimistiska tolkningar av händelser kan sätta i gång en negativ tankespiral hos människor som i sin tur leder till hjälplöshet, passivitet, försämrad social förmåga och depressiva symtom. Skyddsfaktorer mot detta är hög självkänsla, känsla av att kunna påverka sin situation och av att kunna bemästra sina svårigheter.
Samtalet böljar fram och tillbaka under träffen. Några känsliga frågor bearbetas på djupet. Andra har mer vardaglig karaktär. Bland annat pratar gruppen om hur viktigt det är att kunna säga »Jag tycker, jag känner« och inte prata i allmänna ordalag om att det är »man« som tycker och känner.
— Men det är jobbigt att säga jag. Det känns som om man står där själv mot alla andra, säger Sofia.
Anna Engblom påpekar att det är bra att lära sig att vara tydlig med vad man vill och inte vill i relationen till lärare.
— Det minskar risken för att bli missförstådd.
Till sist sammanfattar några av flickorna vad de tio träffarna har gett dem — som de ambitiösa flickor de är har de tagit till sig metoden.
— Jag har lärt mig hur viktigt det är att lyssna på andra och att vi alla har ungefär samma problem, säger Wilma.
Victoria och Alma betonar att de lärt sig förstå sig själva, se bakom ytan hos andra och att de blivit medvetna om vad det är som får dem att må dåligt.
— Och jag har fått metoder att hantera stressiga händelser, säger Kerstin.
Men hur ser då deras stress och nedstämdhet ut? Sju av flickorna träffas nästa dag i den intilliggande Tegnérlunden för att berätta. Det visar sig att spektrumet är brett. Alltifrån stress som beror på själva skolarbetet till faktorer som har mer med det sociala samspelet att göra.
Ett slags stress handlar naturligtvis om prov- och betygspress.
— Det gäller att få så bra betyg i nian att man kan välja den gymnasieskola man vill, säger Sofia.
En annan stressfaktor är att inte riktigt förstå vad som krävs. Alma efterlyser mer konkretion när det gäller kunskapskraven.
— Vad är det för skillnad mellan att ha grundläggande, goda och mycket goda kunskaper? Det skulle jag vilja veta för varje ämne. Då skulle jag känna mindre stress.
Ytterligare en stressfaktor är att flickorna känner sig osäkra på hur de ska göra när de pluggar, förbereder föredrag, skriver uppsats och liknande.
— Vi skulle behöva lära oss mycket mer studieteknik, säger Desiré.
— Nu skriver jag bara allt jag kan huller om buller när jag skriver uppsats och blir väldigt nervös inför föredrag, säger Andréa.
De behöver helt enkelt få veta hur de ska göra för att visa sina kunskaper på bästa sätt, menar Sofia.
Men det flickorna upplever svårast är alla de negativa tankar som är förknippade med det sociala samspelet och den sociala skiktningen.
— Det är det som stressar mest, säger Desiré.
Det handlar om alltifrån att få sitt utseende bedömt och sina kläder värderade, till att känna att det bara är pengar som räknas. Det handlar ytterst om att bli vald eller bortvald, godkänd eller underkänd.
— Det finns klara idéer om hur man ska vara och hur man ska se ut här, säger Sofia.
Alma menar att det finns de som skryter med att ha mycket pengar, något de kan göra eftersom inte alla elever kommer från rika hem.
— Här är blandat och det går elever från både ytterområden och innerstad, säger hon.
Att känna sig hjälplös inför hur man blir värderad i olika avseenden är ett exempel på vad som kan sätta i gång negativa tankar. Tankar som i sin tur kan resultera i depression, försämrad koncentrationsförmåga och därmed sämre inlärningsförmåga. Det säger den teori som ligger bakom Disa-metoden.
Britt-Marie Treutiger, legitimerad terapeut, har anpassat Disa-metoden till svenska förhållanden och dessutom utvärderat den. Hon menar att lärare kan ha en tendens att lägga ut sin egen stress på eleverna.
— Ett exempel på det är när lärare säger att nu måste ni bli klara till det och det datumet utan att eleverna har varit delaktiga i planeringen. Då kan eleverna uppleva stress eftersom de inte kan kontrollera situationen.
Delaktigheten för eleverna är viktig, anser hon och hänvisar till att barn enligt barnkonventionen har rätt att uttrycka sin åsikt i alla frågor som berör dem.
Strax börjar lektionerna igen. De sju flickorna släntrar arm i arm tillbaka till skolan. De är inte bara klasskamrater utan också nära vänner. Något som de menar har påverkat arbetet i Disa-gruppen. Det har skapat trygghet men det finns också en rädsla för att såra varandra.
— Det kunde vara bra att ha en Disa-grupp tillsammans med några som man inte känner. Gärna elever från andra skolor, säger Alma.
Obligatorisk Disa-grupp på skoltid för alla elever, killarna också. Det vore det allra bästa, tycker flickorna.
— Jag tror till och med killarna skulle ha ännu större nytta av Disa än tjejerna. De tänker också negativa tankar, blir stressade och är rädda för att misslyckas. Men de har svårare att prata om det och våga visa vad de känner, säger Desiré.