Varför flyr vissa läraryrket och varför väljer andra att stanna? Lärarutbildaren Eva Malmstedt har under 15 år följt en kull nya lärare.
Det är bara en klockas tickande och surret från en övervintrande fluga som stör när Eva Malmstedt berättar om det unika material hon har donerat till Linnéuniversitetet — 15 års brevväxling med samtliga 87 som gick ut utbildningen för 1—7-lärare 1993.
— De kom ut till en skola som inte såg ut som den de utbildats för. De låga lönerna har fått flera att byta yrke, säger hon.
Hon har ställt ut en blå stol vid landsvägskanten så att vi ska hitta till båtsmanstorpet från 1800-talet. Det ligger i Rockneby, ett stenkast från Revsudden — det smalaste stället mellan Öland och fastlandet. Den lilla
Rocknebyskolan ligger nästgårds. Här fick hon sin första lärartjänst 1965 och här jobbade hon fram till 1978 då hon började undervisa i mattemetodik och specialpedagogik på lärarutbildningen i Kalmar.
Berätta om de 87 lärarstudenterna! Vilka var de?
— Det var tre SO-klasser och en NO-klass som började sin utbildning 1989. De flesta födda på 60- talet och tidigt 70-tal. I alla fall 70 procent var kvinnor. Jag kom dem ganska nära eftersom jag träffade dem mycket och hade dem i specialpedagogik, där man lätt kommer in på svåra saker och etiska frågeställningar kring barn som inte har det så lätt. Jag gjorde också många besök under praktikperioderna under de tre och ett halvt åren.
Varför bestämde du dig för att följa dem även efter examen?
— Jag började läsa pedagogik på C-nivå och skulle skriva min C-uppsats. Då tänkte jag att det vore himla kul att följa gruppen i några år för att se hur de fick det i sitt lärarliv. Så jag frågade om de kunde tänka sig att svara på en första enkät som handlade om deras tankar när utbildningen nästan var klar. Vad hade de för förväntningar? Vad oroade dem?
— När de varit ute i fyra månader fick de ett brev med nya frågor. Hur hade det gått? Blev det som de trodde? Saknade de något i sin grundutbildning? Det var jättespännande att jämföra förväntningar och verklighet och det blev grunden för uppsatsen.
Vad sa de då?
— Före examen oroade de sig för kontakterna med föräldrar men det blev inte så farligt som de trott. Att individualisera undervisningen och räcka till för alla barn var ett orosmoment för över hälften och det tyckte en nästan lika stor andel var svårt fyra månader senare. Svårigheten att motivera ointresserade elever var något de över huvud taget inte tänkt på innan de kom ut. Att planera, kläcka idéer och vara fantasifull var också något man upptäckte var svårt. Men väldigt många skrev också om hur kul det var, en del tyckte att det var mycket roligare att vara lärare än de trott.
Först tänkte du följa dem i fyra år. Det blev 15. Hur kom det sig?
— Jag hade en tanke om jag skulle disputera men jobbet som utbildningsledare var alldeles för roligt och tog för mycket tid. Jag närde ändå en dröm om att jag skulle skriva någonting, kanske en bok, så jag följde nog min känsla när jag fortsatte.
Nu när du har 15-årsperspektivet – vad slår dig?
— Att de utbildats för en 1—7-skola som inte fanns. Det var inte så att lärare kunde komplettera varandra överallt utan de blev klasslärare och fick undervisa i ämnen de inte fått med sig från utbildningen. Där har vi en förklaring till dagens matematikproblem.
— Att det tar tid innan man hamnar i en tjänst som man känner sig riktigt bekväm med. Flera vittnar om att de hela tiden måste förbereda sig noga, friska upp och läsa in delar de aldrig har fått.
— Och att det hela tiden är samma saker som utgör utmaningen med att vara lärare: att kunna individualisera och ha så bra kunskaper att man kan hjälpa de ungar som behöver stöd, att hantera konflikter och disciplinproblem, att vara en bra ledare. Här önskar alla att de fått mycket mer i sin grundutbildning.
Några avbrott bland lärarna?
— De första åren var många av kvinnorna mammalediga och borta från skolan långa perioder, medan männen i de flesta fall jobbade på. Och trots att de senare är färre är det fler av dem som gått in i skolledande tjänster. Jag har två män från gruppen här i min närhet — en är rektor och en skolchef.
Några avhopp?
— Ja. Efter 15 år var det tolv som lämnat yrket. Där fanns bland annat fyra företagare, en webbredaktör, en polis, en flygplatsmekaniker och en fond- och försäkringsmäklare.
Säger de något om varför de slutat?
— De tjänar bättre nu. Nästan alla 87 tycker att lärarlönerna är väldigt låga i förhållande till den arbetsinsats man gör. Och sedan är det allt det här som är icke undervisning, det tar ju kål på lärarna. Jag tror att vissa av dem som valde yrket för att de verkligen ville göra skillnad för barnen – idealisterna – inte orkar vara kvar.
Du tycker att skolledare och erfarna lärare borde hjälpa oerfarna kolleger. Så du är positiv till legitimationen och kravet på introduktionsår?
— Ja, för det höjer statusen och engagerar skolan. Under förutsättning att man kan hitta de goda mentorerna och se till att de får tid är det jättejättebra.
Nu har Eva Malmstedt donerat alla sina pärmar och datafiler till Linnéuniversitetet där pedagogikdocenterna Per Lindqvist och Ulla-Karin Nordänger ska ta sig an materialet och följa gruppen några år till, bland annat med djupintervjuer.
Vad hoppas du att det ska ge?
— Att vi ska lära oss mer om varför lärare tar de beslut de tar. Varför gör de som vissa gjort, läser vidare för att bli lärare på högstadiet och gymnasiet? En del väljer att bli skolledare — varför då? Orsakerna till att man väljer att hoppa av yrket är självklart en viktig sak att titta på. Och vad är det som gör att somliga jobbar på i sin klasslärartjänst i 20 år och tycks trivas med det? Är det något i personligheten eller i omgivningen?
Du ska vara med på ett hörn …
— Ja, jag är inte alls anställd men har sagt att jag är med. Av egoistiska skäl, för jag tycker det är så himla kul.