Trumspelande ger ökat lugn och större gemenskap i klassen. Segevångsskolan i Malmö har testat metoden.
Det är en speciell förmiddag i Segevångsskolans matsal, strax utanför Malmö. Framme på scenen sitter hela klass 5 med var sin västafrikansk trumma framför sig. Deras två klassföreståndare gör sig också redo för att spela tillsammans med eleverna. Matbord och kantin är bortplockade och samtliga stolar står i rader. Här vankas rytmisk konsert och i publiken sitter resten av skolans elever och personal.
Det är varmt, fnissigt och förväntansfullt. Så tar Anna-Carin Fogelqvist till orda. Hon är projektledare på Musik i Syd och under en termin har hon med hjälp av bland annat skolans musiklärare Ingela Hansson hållit i trådarna som fått Segevångseleverna att skrattande banka på djurhud i projektet »Vi slår på trummor — inte på varann«.
— Nu kommer en klass där man bryr sig om varandra. Man får säga vad man tycker så länge man respekterar andras åsikter. De är ofta glada och för det mesta håller de sams. Dessutom ÄLSKAR de att spela trummor!
Anna-Carin Fogelqvists presentation av klassen går i positiv anda, liksom hela tanken med det här projektet. Varenda måndag under hela höstterminen har årskurs 5—9 fått öva trumspel i halvklass under en halvtimme var. Fem professionella slagverkspedagoger från gruppen Trumhinnorna har undervisat dem.
Nu till vårterminen är det de yngre elevernas tur, från förskoleklass till årskurs 4. Tanken är att vissa av de äldre eleverna ska vara med och stötta de yngre.
— Att vi samlas kring något positivt skapar gemenskap. Det är många elever på skolan som inte mår särskilt bra. Vi har haft problem med skadegörelse, bråk och låga resultat, så vi är i stort behov av något helt annat, säger Ingela Hansson som varit drivande under hela vägen.
En viktig tanke med projektet är just att hela skolan ska göra något ihop. Därför har även all personal fått lära sig spela under workshops på planeringsdagar — från vaktmästare till rektor.
— Det skapar större sammanhållning även bland oss, säger rektor Inga-Lill Olofsson.
Så brakar det loss i matsalen. Eleverna slår sig svettiga. Flera av de lyssnande lärarna har laddat med öronproppar. I publiken viftar kompisar uppmuntrande med mössor högt upp i luften. Alla lyssnar koncentrerat, ingen stör.
Och det blir stora applåder. Efteråt säger Rimita Rahman och Emelie Oskarsson, 11 år, att de hade roligt.
— Man blir piggare och gladare av att spela. Om man är arg så får man ur sig det genom trumspelandet, säger Rimita Rahman och det låter som om hon läst på om projektets målsättning.
Abbas Karim Abas, 12 år, tyckte också att matsalskonserten gick bra. Men han är lite nervös inför morgondagen, då det blir uppträdande för allmänheten på Palladium i centrala Malmö.
— Min mamma och mina bröder kommer. Jag vill att det ska gå bra, säger han.
En viktig del av projektet är att eleverna får skatta hur de mår, precis innan trumspelandet och precis efteråt. De får sätta kryss på en skala med olika motsatsord som glad—ledsen, trött—pigg, trygg—orolig.
Det är för tidigt att säga något om resultatet, men flera lärare och elever vittnar om att trumspelandet har betytt mycket. Både för sammanhållningen och för energin.
Ingela Hansson hoppas att resultatet kan göra att projektet får en fortsättning. Men hur det än blir med det kommer det att finnas en klassuppsättning trummor kvar i hennes musiksal även efter läsåret. Tanken är att vilken lärare som helst ska kunna boka den när den är ledig.
— Man ska kunna ta trumpaus när man tycker att det behövs, kanske när eleverna är okoncentrerade under matematiklektionen.
Tora Villanueva Gran