Det var en helt vanlig vinterexkursion. Jag och 24 femteklassare blev vallade runt i den sörmländska naturen av en överentusiastisk fältbiolog, som för övrigt var den enda som var riktigt bra klädd. Det var snorkallt och det var alldeles för mycket snö för en skåning som mig.
Efter att ha tillbringat förmiddagen med att leta efter bäverspår och titta på älgskit hade det blivit dags för lunch i form av klassikern »medhavd matsäck«.
Jag satte mig på en snötäckt sten och började äta min pastasallad som införskaffats på en bensinmack kvällen innan. Efter en stund upptäckte jag något som liknade en högst tvivelaktig affärsuppgörelse mellan två elever, Dario och Jim.
De två hade en tendens att alltid börja tjafsa med varandra. När Dario hade gått därifrån gick jag fram och frågade Jim vad som hänt.
— Dario köpte tre Oreo-kakor av mig för tio spänn, jävla idiot, sa han och tog en klunk ur sin varma choklad.
Det här var inte bra, tänkte jag. Dario har blivit blåst. Hela Oreo-paketet, med sina uppskattningsvis 15 kakor, kan inte ha kostat mer än 10—20 kronor. Jag gick bort till Dario för att kolla om han kände sig lurad. Jag ville absolut inte ha något upprört samtal från hans föräldrar efter exkursionen.
— Jag hörde att du köpt några kakor av Jim, sa jag lite trevande.
Dario satt och åt en av dem och verkade väldigt nöjd med sig själv.
— Jäpp, jag fick tre stycken för en tia.
— Det låter lite dyrt, försökte jag.
— Du, fattar du hur goda dom här är?
Det gjorde jag nog inte. Jag försökte igen:
— Men du får ju nästan ett helt paket Oreo för tio kronor.
— Micke, sa Dario lugnt, ser du någon affär här i närheten?
När han sa det gjorde han en teatralisk gest mot granskogen runt om oss. Han hade en poäng. Det var uppenbart att båda eleverna hade full koll på tillgången och efterfrågan i skogen och deras transaktion var en så kallad win-win-situation. Något hade alltså landat efter samhällskunskapslektionen veckan innan.
Det fick jag vara nöjd med. Jag lämnade Dario mumsande på en av sina Oreo-kakor och satte mig på den snöbeklädda stenen igen. När jag hade hällt upp en kopp termoskaffe blev jag väldigt sugen på en kaka själv och övervägde om jag skulle försöka köpa en av Jim. Jag funderade på hur mycket jag var beredd att betala och om det var moraliskt acceptabelt för en lärare att köpa en kaka av en elev. Mitt grubblande avbröts av Jims röst:
— Nu tar jag den sista!
Shit, tänkte jag, där försvann tillgången.